Bostad sökes i Örebro

1836971_10152757412407872_4961062831116452301_o

Efter 25 år ska vi skiljas. Det är jobbigt på många sätt. Bland annat eftersom vi behöver hitta nya bostäder. Det är inte det lättaste i en attraktiv stad där utbudet är begränsad och efterfrågan är stor. Örebro växer och nu ska vi hitta nya bostäder här.

Jag letar efter 1-2,5 rum och kök. På öster eller centralt.
Camilla letar efter 3 rum och kök. På öster eller centralt.
Vi har idag 5 rum och kök på Hamnplan som vi kan byta med.

Vi letar i första hand efter hyresrätt. Vi vill bo i samma delar av staden vi levt i de senaste åren. Det handlar om att vår elvaåring ska kunna få det så bra som möjligt i den här separationen. Det handlar om livet – skolan, kompisarna, närheten till oss som är hennes föräldrar. Ja, allt. Det handlar också om att vi vill bo kvar i en del av staden som inte är ett renodlat bostadsområde. Den delen av livet lämnade vi när vi flyttade hem till Örebro för fem år sedan.

Jag kan garantera att vi är bra, pålitliga och skötsamma hyresgäster. Jobb och allt annat i våra liv är ordnat.

Jag nås via https://www.facebook.com/fredrikwelander eller fredrik@fredrikwelander.se.

Publicerad i Okategoriserade

Entreprenörskap och politik

Från årsskiftet byter min vardag skepnad. 1 januari börjar jag arbeta som politisk sekreterare hos Miljöpartiet i Örebro. Samtidigt kommer jag behålla verksamheten i mitt företag, om än på vad som kan kallas sparlåga. Den största delen av min arbetstid kommer att gå åt till att göra det jag är bra på, men i ett politiskt parti. Något jag tror jag längtat efter ganska länge.

Inte minst känns det bra att driva och vara med och utveckla Miljöpartiets politik för entreprenörskap och företagande lokalt. Nära och småskaligt är ju liksom själva modellen för det svenska näringslivet, där 85 procent av företagen inte har några anställda. Företag som liksom mitt, består av en människa som tagit ett steg för att förverkliga en idé.

För mig påminner det mycket om det som jag tycker politik är. Men, det kommer jag att få återkomma till.

Publicerad i Hållbar utveckling, Politik

Jag behöver hjälp med att få någon att svara på frågorna från Maria och hennes klasskompisar

FWR_6792

Det här är Maria. Hon är tolv år gammal. För tre dygn sedan tittade jag på ett kort filmklipp där hon berättade något viktigt. Maria har fått ett val av Sverige. Hon kan stanna här i trygghet med sitt permanenta uppehållstillstånd efter fler år på flykt undan våld och hot i Afghanistan. Ensam. Eller så kan hon välja att ge upp den tryggheten och följa med sin pappa som ska utvisas till Afghanistan vilken dag som helst. Han sitter nu inlåst på Migrationsverkets förvar i Flen. En vidrig grå plats i utkanten av en stad i avveckling. Långt borta från huvudstråken så att vi inte ska se. Inte störas. För sex dagar sedan kom polis och hämtade honom hemma i Örebro. De skulle komma tillbaka med honom när han svarat på några frågor sade de. Men han kom inte tillbaka.

Marias kompisar i klass 6B har ställt sig upp tillsammans. De accepterar inte vad som händer med deras kompis. De vet att hon också har rätt att vara ett barn. I trygghet, med sin pappa. Därför protesterar barnen. De vill berätta för de som bestämmer att det här inte är okej. Flickorna och pojkarna har frågor om varför Maria inte ska få leva med sin pappa, om varför Sverige inte bryr sig om barnens rättigheter och om varför myndigheterna tycker det är okej att göra Maria illa.

Varför förstör ni vår kompis liv?

Med hjälp av en fantastisk lärare och ett antal engagerade föräldrar får barnen hjälp att rikta sina frågor. Jag har engagerat mig i ärendet tillsammans med några andra personer. Måndag 10 november åkte barnen i buss till förvaret i Flen för att protestera och ställa sina frågor. Ett antal politiker från Örebro och journalister följde med på bussen. Fallet har nått nationell spridning. Men inget har hänt. Pappan sitter inlåst och kommer att utvisas. Maria kommer att bli ensam kvar. Barnen har fått ställa sina frågor till en teamledare på Migrationsverkets förvar. Men svaren de fick var byråkratiska. Han varken fick eller kunde uttala sig om det enskilda ärendet eller svara på frågor hur det kändes att förstöra en flickas liv.

Vi åkte i en buss genom gråsverige. Barnens energi och engagemang smittade av sig i bussen. Vi kom fram till en ännu gråare plats. Med lås och murar. Som inte är ett fängelse, men där människor som inte begått några brott sitter inlåsta. Eller frihetsberövade som det heter på kanslispråk. Där fick barnen prata med en myndighet som inte var ett dugg intresserad av barn. Sen åkte vi hem.

Men det tar inte slut här. Nej, jag och några andra vuxna har bestämt oss för att hjälpa de här barnen. De har rättigheter och någon måste förklara för dem varför Sverige gör så här. Vi försöker alltså hjälpa Maria och hennes klasskompisar att nå fram med sina frågor till någon som kan svara. Någon som inte bara mumlar om att det inte går att säga något i det specifika fallet, eller att vi har lagar och regler och att de har följts eller att det visst finns barnperspektiv i handläggningen även om vi inte kan berätta om hur. Vi försöker ta oss igenom led efter led av tjänstemän, pressekreterare och andra högt utbildade kvinnor och män (många av dem mammor och pappor faktiskt) vars uppgift är att hålla barnen och fallet borta från beslutsfattarna. För att de inte ska behöva möta barnen och deras frågor. Inte ens de organisationer som faktiskt jobbar med att försvara barns intressen och rättigheter kan eller vill uttala sig för Maria.

Något är trasigt. Eller dåligt byggt.

För mig handlar det om att barn är viktiga. Vi som är vuxna och får vara med och bestämma måste prata MED barn. Men oftast pratar vi OM dem. Eller över deras huvuden. Med ett språk vars enda mål är att få dem att tröttna på sina frågor och gå iväg för att leka istället.

Maria undrar varför Sverige gör så här? Varför hon inte ska få leva med sin pappa. Varför han sitter inlåst och ska utvisas när han är en pappa som hennes kompisars. En pappa vars enda brott är att han kommer från ett land utanför EU. Hennes klasskompisar stöttar och hjälper henne. Tillsammans vill de ha svar. Men allt de får är tystnad. Eller oförståeligt härskarmummel.

Därför vill jag, tillsammans med den lilla grupp föräldrar och andra engagerade, hjälpa barnen att nå fram. Så att de kan få ställa sina frågor till någon som lyssnar. Och svarar.

Vi behöver hjälp av fler. För att ta oss igenom de där leden till någon som kan lyssna på barnen. Förstå. Och svara på ett sätt som barnen kan förstå. Jag kommer inte sluta förrän någon av er har tagit emot dem. Det är det enda rätta att göra i den här situationen. Lyssna på barnen. Svik dem inte, som FN redan konstaterat att vi i Sverige gör så ofta.

Svenskar ska inte åka till Afghanistan tycker Utrikesdepartementet. Om vi gör det får vi klara oss själva. Men ändå tycker Migrationsverket att Maria ska återförenas med sin pappa  i Afghanistan. Där de hotas och förföljs. Det är hånfullt, omänsklig och galet. Maria är inte ensam. Barn behandlas så här rutinartat av vårt land. Jag måste försöka hjälpa barnen att berätta om det här. Klass 6B på Sörbyängsskolan förtjänar respekt och stöd för den resa de påbörjat. Ni andra har en plikt att lyssna. Och svara.

Jag har aldrig haft en mer motiverad uppdragsgivare. Så bjud in de här barnen. Nu.

Läs mer på viprotesterar.nu eller titta på det här klippet från Lilla Aktuellt, måndag 10 november.

FWR_6529

FWR_6578

FWR_6622

FWR_6665

Publicerad i Hållbar utveckling, Kampanjer, Okategoriserade, Samtal

Att byta sida då och då

Jag tror att det är bra att byta sida då och då. Skifta perspektiv och se på saker från andra håll. I mitt arbete har jag lagt många år som tjänsteman i stora organisationer. Det var där jag växte upp och skaffade mig erfarenhet av kommunikation och påverkan. Under karriären har jag också hunnit starta (själv eller tillsammans) fem olika företag. De senaste sju åren har jag växlat mellan tjänstemannarollen och entreprenörskapet. Det är egentligen mest formaliteter som utgör gränsen mellan de två, jag är ju densamme.

Det är i gränsen mellan privat och offentligt jag arbetar. Närmare bestämt i mötet mellan lokalt näringsliv och kommun. Jag blir bättre genom att byta sida då och då. Det gör att jag ser utmaningar ur två olika perspektiv.

Men det finns en sida jag inte provat än. Politiken. Och den är alltid närvarande i mitt arbete. Det skulle vara spännande att arbeta i politiken någon gång i livet.

Publicerad i Politik

En man som heter Erling

Jag har under några månader bistått i ett utvecklingsarbete. Arbetet har skett i Ljusnarsberg, i Bergslagen. Mitt uppdrag har varit att hjälpa till i en process som ska leda fram till hur Ljusnarsberg ska förhålla sig till trender och omvärldsförändringar och samtidigt vara tydligt med det erbjudande som kvinnor, män, företag, kommun, föreningar och andra organisationer har till omvärlden.

Ljusnarsberg är en liten kommun. Men med många stora personligheter, viljor och idéer. Det har jag märkt tydligt i mitt arbete. Jag har imponerats av de människor jag mött i den här processen. Inte minst av en man som heter Erling. En pensionerad pilot med erfarenhet från flygvapen och civilt flygbolag. Han har varit ansvarig för nästan 1000 piloter. En erfaren ledare. Skarp som en kniv, men samtidigt oerhört vänlig, ödmjuk och inspirerande. En människa som lyssnar och bjuder in. Som hjälper andra att bli bättre. En sådan där människa som rycker ut när det behövs. Och som generöst bjuder på all sin erfarenhet.

Jag känner mig tacksam över att jag fått ta del av Erling i några månader. Det har lärt mig mycket. Erling finns överallt. Eller kanske inte just den här Erling, men erfarna människor som bidrar och hjälper till att utveckla samhället finns överallt. Pratar vi med dem tillräckligt ofta?

Publicerad i Attraktivitet och plats, Kunskap, Möten, Samtal

Framtidens entreprenörer heter Pia och Amanda

concrete_6221

 

Jag har mött en förebild i Örebro. En driven och engagerad kvinna som förverkligar sina idéer. En skicklig fotograf och en medmänniska som tittar på omvärlden med perspektiv jag känner igen. Hon heter Pia Green. Tillsammans med Amanda Asp (illustratör/fotograf) öppnar hon nu Concrete Studios på Storgatan i Örebro. I en klassisk fastighet (Centralpalatset) tar de avstamp mot framtiden genom att skapa ett sammanhang för kreatörer, entreprenörer och andra som vill testa idéer.

Studioplatser, skrivbordsplatser och inte minst en bra yta där de kommer erbjuda plats för Pop Up Store med bra skyltläge.

De är unga, pigga, inbjudande och väldigt kloka. Det här är framtidens entreprenörskap. Kör bara kör, liksom. Gör plats och bjud in andra. Småskaligt, nära och lättillgängligt. När andra svamlar om första anställningar, strukturer och branschbredd så jobbar de här entreprenörerna på. Modigt och målmedvetet. Jag känner igen det från mitt eget arbete med entreprenörerna jag delar lokaler med på Örebro slott. Jag blir inspirerad och kreativ i mötet med de här kvinnorna och männen. De som jobbar med saker de vill, när de vill och hur de vill.

Det är bra att vi blir fler. Concrete Studios har hittat en väldigt bra lokal och jag är säker på att de kommer fylla den med kloka idéer och inspirerande entreprenörer. Här kommer det att hända bra saker.

Det är bra för alla oss som vill att staden utvecklas.

concrete_6224

 


concrete_6228
concrete_6229

concrete_6232

Publicerad i Entreprenörskap, Foto

Rockfoto

FWR_4799

Jag har fått möjlighet att hjälpa ett band. Vi kan kalla dem Örebros nästa stora rockexport. The Bloakes heter de och spelar en helskön gammeldags psykedelia/rock som påminner om mycket, men ändå känns lite eget. Ett gäng helsköna unga män som skrivit en samling låtar som jag tycker borde ta dem ganska långt och högt.

Jag har fotograferat. Vi lade ett par timmar en sensommarkväll för att ta några olika promotionbilder. Så nu har jag för första gången hamnat på Spotify. Åtminstone på en omslagsbild. Passade på att fotografera bandet när de uppträdde på Live at Heart för ett par veckor sedan också.

En del uppdrag är stora, andra är små. Och just Rockfoto är ju något av det roligaste som finns. Så det här var ett roligt litet stickspår under en hektisk period. Jag tror The Bloakes kommer låta höra talas om sig. Lyssna själv på Spotify.

Publicerad i Foto, Kultur och arrangemang

Från fullbokad till inget

Jag är fullbokad fram till årsskiftet. Efter det vet jag inget. Så brukar det se ut den här tiden på året. Det är skönt. Så här långt in i karriären har jag lärt mig att det brukar lösa sig. Det brukar finnas människor som vill ha med mig att göra. Så jag ägnar mig åt lite långsamt tänkande om vad jag vill göra.

VAD jag vill göra.
Vad JAG vill göra.
Vad jag VILL göra.
Vad jag vill GÖRA.

Minst fyra olika sätt att se på saken. Spännande och energigivande. Möjligheterna är många. Det jag kommer fram till är att jag vill fortsätta arbeta i delar av samhället där utveckling står på agendan. Där människor är nyfikna och intresserade. Jag vill fortsätta jobba i processer som får dessa människor att mötas och lära sig saker av varandra – för att skapa en större gemensam samhällsnytta. Under året har jag jobbat i två sådan stora processer. Minst en av dem tar slut vid årsskiftet, för att övergå i något annat. Så medan jag är med och för ett projekt i hamn börjar jag ställa mig följande frågor:

Vem vill jobba med mig nästa år? Vem vill jag jobba med?

Svaret kommer när det kommer. Jag har tid att vänta.

Publicerad i Entreprenörskap

Fler borde åka till Almedalen

Möte i Almedalen

Lokaltidningen skriver om en liten kommun som sänder representanter till Almedalen. Det ligger en underton av kritik. Kommunens representanter får försvara sin satsning. Jag har läst det här reportaget många gånger. Kommer alltid fram till samma slutsats: Fler kommuner borde åka till Almedalen. Fler kvinnor och män som jobbar med samhällsutveckling borde vilja vara med i det stora och unika samtal om den här utvecklingen som kallas Almedalsveckan. Varför? Det är ganska enkelt. När människor möts så händer det bra saker. Egentligen räcker det. Jag upprepar lite längre:

När kvinnor och män med olika bakgrund, erfarenhet, kunskap, agendor, intressen, språk, uttryck, känslor och intressen möts för att diskutera utveckling skapas inspiration, kunskap, relationer, respekt och saker som går att bygga vidare på.

Det känns ganska konstigt att det ska behöva försvaras. Är det inte dags att de som tycker att vi ska sitta på hemmaplan och hålla klaffen får förklara varför det är ett bättre sätt att utveckla samhället istället? Det tycker jag, men skriver ändå några rader till försvar, eller kanske delar jag snarare med mig av mina anledningar till att åka till Visby nästa vecka. För det kommer jag att göra.

Men, är det inte väldigt dyrt?

Nej. Jag brukar betala mellan 200 och 300 kronor för en enkel biljett på färjan till och från Gotland. Det är ungefär lika mycket som en enkel resa med tåg mellan Örebro och Stockholm. Boendet i Visby är en utmaning, men den som planerar i tid och bokar långt i förväg kommer inte att betala mer än priset för vad en vanlig övernattning kostar i Sverige. Den stora efterfrågan på rum och den begränsade tillgången gör dock att den som bestämmer sig sent för att delta och måste boka boende  ännu senare kan få betala ett mycket högre pris, eftersom alla rum är uppbokade tidigt. Det är synd, men jag som alltid har rest i planerade sammanhang har inte betalat mer än jag betalat för en övernattning i Örebro på hotell eller i rum.

Men, är det inte bara ett mediejippo?

Nej. Eller kanske delvis. Men förväxla inte det möte som ett gäng journalister (och deras entourage) har med det möte som de flesta av Almedalsveckans 25000 besökare deltar i. Det är två olika saker. Tänk så här istället – de självförhärligande medieansiktena är bra för att lyfta fram det andra. Det hålls mer än 3000 seminarier, möten och events under veckan. Nästan inget av dem speglas i media. Nästan inget. Om detta har Magnus Ljungkvist skrivit en bra debattartikel i Dagens Samhälle.

Men, kindpussarna, rosévinet och festandet då?

Ännu en myt. Eller fördom. Ja, det minglas för fullt mellan 17 och 19 , varje dag. Och det dricks en hel del rosévin. Men också öl, vatten, kaffe och annat. Det arbetas hårt här. De flesta vill träffa andra och prata om viktiga saker. Inte stå och sluddra obegripligt. Under mina sju år har jag sett väldigt lite traditionell svensk fylla, i jämförelse med vad jag ser när jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster på Hamnplan i Örebro.

Men, jag blir ju stört av allt tjat i sociala medier?

Det är ditt problem. Vi kommer att prata, störa och stöka till det i flödet en vecka. Eftersom det startar så många möten och events samtidigt varje timme och vi inte hinner springa på allt. Mötet blir större när vi delar det i sociala medier. Jag ber om ursäkt för att jag kanske kommer vara med och spamma, men det är en vecka och det handlar om massor av kunskap som delas. Lev med det. Det finns olika sätt att lösa problemet.

Men, elitistiskt är det väl ändå?

Det finns de som tror att det är en liten självutnämnd upplyst elit som möts i Almedalen. Om det är så måste jag erkänna att jag känner hopp. Eftersom så många av dem är unga, engagerade och aktiva. Eftersom så många av dem är så inkluderande och inbjudande. Vill lyssna. Nej, för mig känns det mer som att den där eliten sitter hemma och skäller istället för att komma med på mötet. De flesta Almedalsdeltagare tar tillbaka något viktigt. Samtalet. Och samtalet utökas med något tusental nya människor varje år.

Det finns massor av uppfattningar, tankar, myter och fördomar om oss som åker till Almedalsveckan och vad vi gör där. Det bästa sättet att testa de här uppfattningarna är att vara med. Jag gjorde det för sju år sedan och blev fast. Jag har hittat min festival, mitt scoutläger, mitt sammanhang. Bland 25000 andra kvinnor och män som vill prata om samhällsutvecklingen. Utan krav på sig att komma överens. Som kanske till och med kan respektera att det måste få finnas olika uppfattningar som saker. Det händer massor av bra saker när människor möts helt enkelt.

Jag är glad och tacksam över att jag får vara med på mötet. Eller att jag tar mig rätten att vara med. Fler borde åka till Almedalen. Då skulle mötet bli ännu mer spännande.

 

Publicerad i Möten

Människorna är grejen

Jag jobbar på två platser. Den ena heter Örebro. Den andra heter Huddinge. Jag är född, bor och lever på den ena platsen, men tillbringade tio år på den andra. Jobbar på båda ställen. Eller rättare sagt i två sammanhang. Jobbar med utveckling och kommunikation kring denna utveckling. Inte sällan med att berätta om platserna för människor som inte känner till dem. I sammanhang som handlar om attraktionsmarknadsföring, investering och etablering.

Igår presenterade Fokus sin årliga kommunranking – Här är det bäst att bo. Och för första gången belönades både Huddinge och Örebro i den här rankingen. Bägge tog sig uppåt med raketfart på Fokus totala ranking. Huddinge till plats 9 (från plats 155) och Örebro till plats 13 (från plats 95).

Knappast förvånande. Två starka tillväxtkommuner fyllda av människor som startar företag, uppfinner saker, skapar upplevelser, utvecklar idéer och omdefinierar de här platsernas själ varje dag. Två kommuner som börjar med helt olika utgångspunkter. Örebro firar 750 år 2015. Huddinge har inte varit egen kommun i 100 år än. Huddinge är grannkommun till Stockholm. Örebro är huvudstad i sin region.

Båda platser lockar till sig människor. I en allt högre takt. De här två kommunerna turas om att vara den som växer mest utanför Stockholms stad, Göteborg och Malmö stad. Är det ett självändamål, att växa? Knappast, men de samhällen som växer får en större mångfald av olika människor som är med och utvecklar allt. Näringslivet, föreningslivet, politiken, kulturen, bostadsområden och mer. Fler människor som delar på det gemensamma ansvaret kring samhällets gemensamma nytta (det vi till vardags kallar kommunen eller välfärden eller infrastrukturen) kommer förstå få det lättare än samhällen där allt färre ska dela på det ansvaret.

Varför går det så bra för Huddinge och Örebro i årets ranking? Det förenklade svaret är att Fokus den här gången viktar in var människor de facto väljer att leva. Befolkningsnettot spelar roll. När kvalitetssiffror och andra data som ligger till grund för undersökningen passerar detta filter så händer något. Bägge de här kommunerna växer snabbt och det för med sig vissa påfrestningar på samhällsbyggets olika delar. Trots det söker sig allt fler människor till både Örebro och Huddinge. Barnomsorgsköerna kunde vara kortare, arbetslösheten lägre och möjligheterna för unga att förverkliga sina drömmar måste bli bättre. Det finns mängder av indikatorer som visar att bägge de här platserna (liksom hela landet, kontinenten och världen) måste fortsätta kämpa för att göra livet bättre för alla.

En bra grundförutsättning för det är att fler vill vara med. Att fler vill komma till våra sammanhang och bidra. Både Örebro och Huddinge är sådana platser. Så det känns rättvist att även Fokus berättar den berättelsen i sina tabeller efter åtta år. Samtidigt är det viktigt att alla nyfrälsta som kommer att använda de här siffrorna och placeringarna för att benchmarka sina platser förstår att det i grunden handlar om att människor som trivs, mår bra och utvecklas är attraktiva. Människor söker upp andra människor, inte glas, betong, pendlingsmöjligheter eller bostadspriser.

Det är människorna som är grejen. Mellan raderna. Och ju mer vi berättar om dem, desto fler lär vilja komma hit.

Publicerad i Attraktivitet och plats